”Är det där ditt evighetsprojekt”, frågade sonen mig förra söndagen.

Jag morrade något till svar, minns inte vad, men det kunde lika bra ha varit ett ja.

För visst, det känns som om jag startade projektet för en evighet sedan. Och så kom det en massa krokar på vägen.

Än var garnet förgiftat, maskor tappade, eller som nu till sist, gick de – maskorna alltså – inte jämnt ut.

Och varje krok gör det svårare att återuppta stickningen. Det går så mycket energi till att fixa saker som gått fel på vägen. 

Men nu ser det bra ut! Jag har börjat på spetsborden så är helt på slutrakan. Visserligen kan som helst ännu hända, men nu, just NU! ser det lovande ut.

Återkommer ifall det blir fel krokar!