Mitt i allt julstickande hamnade jag ut för en megaklassens jaiks-upplevelse.

Arbetade med ett par vantar, mönstersådana, och den här gången lyckades jag faktiskt använda gamla garnrester utan att skaffa ett enda nytt nystan till projektet.

Så en kväll när jag plockade med mig alla nystan (gillar inte att ta av garnen mellan färgbytena, det är så tröttsamt att senare fästa alla lösa ändor) från ett rum till ett annat tyckte jag mig skymta något i ett av dem, något som definitivt inte hörde dit.

Vid en närmare koll visade det sig vara resterna av en yllemask.

Jag trodde jag skulle dö…

Inte för att det skulle vara så katastrofalt, det finns ju faktiskt värre saker. Men… jaiks i varje fall. En mask är en mask är en parasit och par définition äckligt. Nu och för alltid.

När jag återhämtat mig stickade jag färdigt vantarna. De har tydligen inte så stor matlust, maskarna. Hittade just inga skador på tråden. Eller inget som jag skulle ha kunnat påstå vara följderna av någons mumsande.

Eller så var det en ensam stackare.

Det hoppas jag i varje fall.