Under över alla under!

Jag har varit till en handarbetsaffär och – hör och häpna – köpte endast stickor för ett nytt sockprojekt! Bussiga jag!

Det var faktiskt inte alls svårt. Tänkte på alla mina härliga sockgarn i alla regnbågens färger, och insåg att jag har garn till… nästa 30 år kanske.

Annars så har Han frågat om jag officiellt skulle vilja flytta ihop. Min första tanke var ”oj nej, nu ser han hur mycket garn jag på riktigt har”. Inte om vi skulle gå ihop i vardagen eller hur min son skulle passa in i en ny skola.

Visst är det lite knasigt? Bäst alltså att sticka på nu innan nåt händer och minimera stashen. Ifall att det skulle bli gjort stora beslut.

Finns det helt felfria handarbeten?

Här är orsaken varför det blir så många oavslutade projekt på rad… ett fel och jag kasserar arbetet!

Inte förstås för alltid. Men det känns oerhört jobbigt att ta itu med att fixa felet, ibland skulle det kanske vara visast att sprätta upp flera varv av hårt arbete.

Så ofta får det bli för en stund. Kanske t.o.m. för en längre tid. Eller som här, där jag tillämpat ”mera rätt än fel”-filosofin. Då får det helt enkelt vara.

Det är ju trots allt handarbete!

Förändring på g

Jag tror nästan att jag behåller Cusp-sockorna själv.

Kollade betydelsen och det första passar verkligen i min livssituation nu.Mitt 19 år långa arbetsförhållande avslutades förra veckan och jag ska nu bli företagare på allvar.

Till en början ska jag göra det jag kan bäst, kommunikation, men vem vet vad allt jag ännu hittar på när jag fått skakat av mig all gammal barlast?

Kanske till och med något som har med stickning att göra?

Dessutom ser jag det att jag äntligen lyckats med modellen som ett tecken. Jag kan ju bara lyckas med mitt nya företag, eller hur?

Varför stickar jag?

Varför stickar du?
Birds of a Feather-sjalen växer fram.

Häromdagen fick jag en, inte direkt spydig, men på ett visst speciellt sätt menande kommentar om att jag skulle slösa bort min tid på stickning. Att det på något vis skulle vara improduktivt att sitta och vifta med stickorna.

Det fick mig att fundera på varför jag stickar.

Det är rätt att i mitt fall är stickningen ibland improduktiv i det avseendet att det är sällan jag får färdigt ett par sockor.

Men det är inte det som är poängen i hela grejen.

Jag har en väldigt livlig verksamhet i min CPU. Att hålla på med repetitiva små rörelser lugnar ner tankeverksamheten. Det är mitt sätt att meditera. Och att samtidigt skapa något nytt konkret är väldigt belönande. Jag gör något, även om jag bara sitter still (vilket annars måste vara en kulturell defekt; varför kan man inte bara vara utan att göra något och få njuta av det? Varför måste man få dåligt samvete av det?).

Ofta lägger jag på en film samtidigt som jag arbetar. Den brukar snurra i bakgrunden, och jag lyssnar på den, samtidigt som jag följer med stickanvisningarna. Sällan tittar jag så noga på dem. Jag kunde kanske byta ut filmerna till ljudböcker för att vara mer effektiv, men är det så det ska vara? Att man måste vara heleffektiv hela tiden?

Dessutom skulle inte den här bloggen finnas om jag inte stickade!

Har du någon speciell orsak varför du stickar?

Att sticka med trög hjärna

Idag har jag stickat och sprättat upp, stickat igen, tappat nya maskor, plockat upp, gjort fel. hamnat göra om för åtminstone hundra gånger.

Eller kanske inte så många. Men jag har definitivt inte gjort några framsteg idag.

Jag tror jag vet varför det var så trögt idag.

Jag fick migrän på dagen.

Borde ha gissat att det var på kommande, har tappat bilnycklarna flera gånger de senaste dagarna och varit tröttare än vanligt. Maten har smakat damm.

Jag har liksom inte kunnat lösa problemen som uppstått, har inte fattat vilken ögla jag borde tvinna runt stickan och gå vidare. Och när det dessutom har varit patentstickningen har det varit extra svårt.

Till sist gav ja upp – hjärnan funkar helt enkelt inte idag. Den kopplar bara inte.

Men jag höll i alldeles för länge. Hann bli sur på lillen som ville visa något fint hans legogubbar gjort. Snäste och var omöjlig.

Men kanske det också hör till den tur som är tillfälliga hjärnskadan?

Var snäll med dig själv!

Stickning har lärt mig en massa. Teknik förstås, men också annat; framför allt har jag lärt mig att vara snäll med mig själv.

Vad menar jag med det? Jo, när man inte kan något från första början och är allt som oftast så trött och okoordinerad att man inte orkar läsa anvisningar, blir det lätt en hel del fel.

Då har man två alternativ: att göra om, eller så accepterar man misstagen.

Det senare är inget dåligt alternativ. Helheten kan vara superb trots små skavanker. Inget är ju perfekt.

Livet är inte perfekt. Och det blir inte det heller fastän vi hur skulle göra om saker på ett bättre, mera fullständigt sätt.

Så jag har blivit snällare med mig själv. Inte pursnäll ännu, men en bra bit på vägen. Små brister och tokigheter i mönstret kan ge charm och djup i det färdiga arbetet.

Slutligen är det ju fråga om handarbete. Misstag hör till.

Så var du också snäll med dig själv! Det gör livet lättare!

 

Så nära, så nära… Men ändå så långt ifrån.


Det är min fasters födelsedagfest i morgon. Och jag är nästan där…

Men ändå så långt ifrån! 

Det regnade hela dagen igår så fick en hel del gjort. Men nu domnar högra handen av bara tanken av att sticka!

Å andra sidan är klockan bara 7:20.

Ett starkt kanske, alltså.

Okej, måste sluta. Har annat på agendan nu! Puss!