I stickningssfären talas det mycket om förbannelsen som ligger över det att man stickar en tröja till sin pojkvän (eller säkert vilken som helst x-vän). Nämligen så är ett förhållande som inte ”bekräftats” officiellt dömt att lösas upp ifall den man älskar får en handstickad tröja av en.

Webben är full av artiklar som funderar på om det hela verkligen stämmer. Håller själv som bäst på att sticka en tröja åt min man och måste medge att jag googlat temat av rent intresse 🙂

Själv har jag resonerat så här:

• En handstickad tröja är värdefull på många sätt. Materialkostnaderna kan överraska en som inte stickar, även om man väljer ett förmånligare garn. Få ovigda uppskattar garnkvaliteten så mycket att de förstår insatsens värde. Dessutom kan man fundera på att om är redo att lägga ner hundratals euron på sitt eget plagg, men hamnar fundera på om hens är värd några tior, kanske hen själv inte står så högt på ens prio-lista?
• Att sticka för hand tar tid. Det blir inte färdigt genast, och det finns ju så mycket annat intressant att sticka… Det behövs tålamod av båda parter! I värsta fall drar projektet ut så länge att förhållandet kanske hinner ebba ut.
• Alla kroppar är lite olika. Man måste ofta prova ett halvfärdigt arbete flera gånger för att hitta rätt passform. Ibland måste man kanske riva upp stora bitar. Det här var något som min man tog väldigt hårt – jag vet inte om jag lyckades lugna ner honom när jag försökte övertyga att det hör till leken. Nu väntar han i alla fall redan på sin tröja!

Stämmer förbannelsen? Knappast. Vi har en tendens att skyffla över skyldigheten för otäcka saker såsom ett kraschat förhållande på någon eller något annat än oss själva.

Orsaken kan ju vara att hen aldrig ville ha en tröja? Eller om hen inte gillade färgen eller modellen? Bäst lyckas ett tröjprojekt om man jobbar tillsammans på det. Man kan diskutera färger, former och material. I bästa fall blir båda förälskade i arbetet.

• 

• 

•