Jag lovade före julen att fördjupa mig i bambu som material och närmare i hur miljövänligt det är.

Ett snabbt växande gräs

Som råvara är bambu i sig ok ur miljöperspektiv – det växer som ogräs, utan gödsling, och behöver inga bekämpningsmedel för att klara sig. Dessutom är det relativt skonsamt för jordmånen och vattendragen eftersom åkerarealen inte behöver grov bearbetning mellan skördarna: bambun gror från rotskott och behöver inte planteras om årligen. Bambu förebygger därför också erosion.

Jämför man med bomull är bambu som fiber betydligt mer hållbart: bomullsodling kräver mängder av vatten (till och med 8 000 liter vatten för 1 kilo bomull!) och bekämpningsmedel. Den har också en enorm sysselsättande effekt – i sig en bra sak, om det inte vore för att en betydande del av bomullen produceras på områden där produktionsprocessen inte är transparent. Det finns till exempel misstankar på att bomull i vissa delar av världen produceras med hjälp av tvångsarbete.

Odling i princip miljövänligt, men…

Eftersom bambun växer snabbt kan den vara en betydande förnybar inkomstkälla för odlaren och har därför en positiv effekt på den socioekonomiska utvecklingen i odlingsområdet. Trots att bambun har alla förutsättningar för miljövänlighet, finns det dock inte garantier på att vi människor alltid skulle fungera hållbart.

Världens största bambuproducent Kina har fram till nu till exempel inte reglerat bambuodling på något vis. Det betyder att odlingsprocessen inte är transparent – vad som helst kan ske i bakgrunden.

Med det menar jag att skog kan avverkas för större odlingsareal (jämför palmoljeproduktion), vilket minskar biodiversiteten och skadar direkt växt- och djurbeståndet i odlingsområdena. När jordbruket blir ensidigt, är man mera utsatt för växtsjukdomar och skadedjursangrepp, vilket kan leda till ökad användning av bekämpningsmedel.

Önskan för större skördar har också lett till att man har börjat använda gödsel på bambuodlingarna, vilket är onödigt eftersom bambu inte behöver gödslas. Gödsling belastar vattendragen och leder så småningom till övergödning.

Miljövänligheten äts upp under processeringen till fibrer

Men låt oss utgå från att själva odlingen skulle ske by the book. Processeringen av bambu till fibrer ställer nämligen de största utmaningarna med tanke på miljövänligheten.

Det finns flera olika sätt att omvandla bambu till fibrer. Det mest miljövänliga sättet är att mekaniskt krossa bambun och sedan bryta ner dem med enzymer. Massan kammas och spinns till tråd, lite som linne eller hampa, och slutprodukten liknar också linne.

Tillverkning av bambulinne är tyvärr väldigt arbetskraftsintensivt och dyrt, och endast en bråkdel av bambufibrerna tillverkas på detta sätt.

Därför processas största delen av bambun kemiskt. I viskosprocessen behandlas bambusellulosan bland annat med natriumhydroxid och koldisulfid, kemikalier som båda är skadliga både för människan och naturen. Som slutprodukt fås bambuviskos eller -rayon, ett synnerligen användbart material inom textilindustrin. Processen är inte endast kemiskt tung, utan också väldigt energiintensiv.

Bambu kan också genomgå en lyocellprocess. I motsats till viskosprocessen är lyocellprocessen sluten och 99 procent av kemikalierna – mindre skadliga än i viskosprocessen – återvinns och -används.

Hurdan bambu används i garn?

En snabbgoogling ger just inget svar på frågan – de flesta garntillverkarna/-försäljarna anger att garnen tillverkats av exempelvis 50 % bomull / 50 % bambu. Jag hittade endast en garnhandlare som anger att deras garn är 50 % bombull / 50 % bambuviskos.

Alla andra talar generiskt om bambu. Närmare förfrågningar om tillverkningsprocessen gav inte heller resultat – en tillverkare rekommenderade att jag skulle använda deras ekocertifierade bomullsgarn i stället, ifall jag ville försäkra mig om garnets miljövänlighet.

I USA har konsumentverket FTC bestämt att termen bambu endast kan användas av textilprodukter som tillverkats av mekaniskt processerad bambu. Har man använt bambuviskos i slutprodukten ska det också framgå i produktbeskrivningen.

I EU regleras textilmärkningar på ett liknande sätt. Textilprodukter som införs på EU-marknaden ska förses med etikett eller märkning som ger upplysning om produktens fibersammansättning. Alla fiberslag ska nämnas i fallande ordning enligt viktprocent.

Det knepiga kommer nu: endast benämningar som räknas upp i bilaga 1 av förordningen kan användas – bambu finns inte med på listan, viskos (och lyocell) nog.

Tänker man på hur viskosprocessen fungerar är det helt rätt: det finns knappt någon (ingen?) bambu kvar efter den kemiska smältningsprocessen. Viskos tillverkas av cellulosa och råmaterialet kan lika väl bestå av något träslag.

Ansvaret för rätta fibermärkningar ligger på tillverkaren eller importören. Om distributören säljer garnet under eget varumärke behandlas denne enligt EU-lagstiftning som tillverkare.

Summa summarum: antingen är allt bambugarn som jag råkat ut för gjort på bambulinne (förutom 2 av tre som säljs av teetee SHOP), eller så är garnen helt enkelt fel märkta. Med tanke på att bambu inte finns med på EU:s lista om fiberbenämningar (man kan faktiskt ansöka om att få den med) och att största delen av bambun inom textilindustrin genomgår en viskosprocess, kunde man nästan tippa på det senare.

Förbryllande.

Bild: Canva