Ibland måste man medge att man har fel. Då ska man ta ett steg tillbaka och begrunda vad som gick fel och, när man samlat lite energi, börjar man om.

Jag sprättade upp min förra Midsummer Rose -sjal. Gillade inte garnet, en sjal ska vara mjuk, tycker jag. Färgen var jag inte heller nöjd med; tyckte rött passade bättre till dena ultrafeminina modell.

Men värst av allt var handstilen. Stickade med allt för stora stickor, så spetsen blev ihålig.

Nu med treans stickor och Isagers smått lurviga aplacka 2-garn smälter mönstret vackrare samman.

Det här blir bra!