Morríganen ja. Den är fortfarande på hälft. Kanske sonen hade rätt när han kallade den mitt evighetsprojekt.

Det finns en orsak varför den inte framskrider. Jag har gjort ett fel, men jag vet inte var. Maskorna går inte jämnt ut.

Eller jovisst, jag vet var felet är. Men det är inte min egen förtjänst.

Det gick nämligen så, att jag tänkte blocka arbetet för jag hade på känn att jag pang genast skulle få syn på var felet var. Spetsstickning är krulligt och ojämnt före man spänner det och har ingen som helst form, så en blockning var på plats.

Men det liksom bara inte blev av.

Det gick en vecka, en månad, en till och så var hösten förbi. Och så kom min väninna på besök.

Berättade om mitt problem för kompisen.

Hon plockade upp den halvfärdiga sjalen, pillade och plockade på den till synes utan någon som helst systematik, och så plötsligt säger hon ”här!”

Och jävlar, där var min miss. Hon hade hittat den på mindre än två minuter.

Tänk att vi är så olika. Att vi funkar på så olika sätt. En del tittar på världen genom detaljer och bygger helhetsbilden utgående från dem, medan andra måste ha en överblick på helheten innan de kan dyka in i detaljerna.

Vi representerar synbarligen de motsatta grupperna.