Jag deltar på en adventskalender-KAL. Varje dag avslöjas en liten bit mönster som fram till julafton blir ett par sockor.

Eftersom jag har ett akut behov av att slippa gamla garnrester, beslutade jag att inte köpa något nytt garn den här gången. Det fick bli gamla stumpar i rostrött, vinrött och – beklagar mitt ordval – bajsbrunt.

Ensamma är de alla mindre vackra. Det vinröda är ok, och det roströda funkar fint med vitt, men det bruna… Tyvärr, det funkar med inget.

Eller ja, jag har faktiskt stickat ett par sockor till morfar av dem. Det funkade fint med blått och vitt. Men annars har jag haft svårt att få det att gå ihop med något.

Men nu kom jag att testa den här kombinationen. Och det ser faktiskt ut att triot funkar helt ok!

Det är som tredje dagens sillsallad, skojade jag med en kompis idag. Allt är lite murrigt, men smaken är ok trots det. Harmonisk, på något vis.

Idén är att man inte ger upp, utan fortsätter konsekvent på linjen man valt. Det blir snyggt till slut. Ibland kan man ha svårt att tro på det, men tycker det här exemplet illustrerar väl hur fint det kan bli.

Eller som min kompis sade; allt skit blir så småningom fin och bördig mylla, bara det får smälta samman i en kompost. Och snart föds det nytt liv ur skiten.

Låt de här knästrumporna vara min garnstumpskompost. Sillsalladen blir harmonisk till slut.