Läste en artikel i dag om hur viktigt det är att träna hjärnan regelbundet.

Poängen är att man gör något nytt, något som gör en lite obekväm, upprätthåller det hjärnans hälsa.

Jag vill dela med mig om min senaste hjärngymnastik inom stickning.

Även om jag hållit på med handarbeten ända sedan min son föddes (i dryga sex år alltså), kan jag inte säga att skulle vara vidare kunnig i det. Jag har ingen som helst självkritik, så jag inleder projekt och TROR mig klara av dem, fastän projekten skulle vara hur svåra som helst.

Det har visserligen lett till att jag lärt mig en massa. Men ag har fortfarande stora utmaningar att hitta rätt i anvisningarna. Ibland behöver jag t.o.m. extern konsultation – tack och lov har jag en superduktig kollega som hjälper mig!
Nu har jag inlett en kofta av Veera Välimäki. Välimäkis anvisningar är alltid väldigt informativa och enkla och de innehåller sällan fel, så det har varit en njutning av sticka dem.

Så också den här gången. Det är bara att jag tycks ha svårt att blint följa anvisningar; jag har tendensen att grubbla på varför man ska göra si, och inte så, och då blir det lätt väldigt svårt. Faktum är att jag ofta får stanna upp och intala mig att bara sticka på, utan att tänka så mycket.

 Det tog mig två timmar att förstå hur jag skulle lägga upp maskorna för axelpartiet. Två dagar och åtta försök innan jag fick allt att gå rätt – bara för att märka att jag gjort ett elementärt fel i ett tidigare skede och hamnade sprätta upp det än en gång. En natt sov jag på min besvikelse och gjorde om det igen med färsk hjärna, men fick det ändå fel. Först på andra gången, den fjärde dagen, blev det fullträff.

En sak är jag nöjd med. Inte en gång kände jag mig frustrerad! Inga pulsrusningar, ingen kallsvett.

Något har jag alltså lärt mig. Och nu kan jag också sticka i en ärm! Hjärnan tackar!