Jag fick en bok av en min kollega. Den handlar om motivationsteori (”Jag tycker den här boken kunde göra dig gott”, sade hon, och stack en bok med Reiss motivationsteori i handen på mig).

Kort berättar boken om vad som driver oss. Jag kände igen mig på många ställen och, trots att jag först tänkte att nå ja, en motivationsbok igen, fick den mig att fundera på saker.

Jag har alltid vetat att jag är en perfektionist. Det har lite lättat med åren, klarar till och med av att publicera skräp en och annan gång – för att inte glömma stavfel och lustig grammatik – men den finns där, och särskilt bra syns den i mitt stickande.

Och hur vet jag det? Jo, en perfektionist (söker egentligen acceptans och) är livrädd för att göra fel.

Och fel, det är något vi i normala fall gör hundratals gånger under en dag.

Jag är egentligen inte någon särskilt bra stickare. Men jag är nyfiken (också bekräftat av Reiss) och vill lära mig nytt och pröva nya saker.

En kvalitet som uppskattas enormt i dagens värld.

Det är också med nyfikenhet som jag förklarat varför jag har det så svårt att göra det andra paret till sockor eller vantar.

Efter några kapitel in i boken tror jag att orsaken bakom min ”startitis” är allt annat nyfikenhet: jag har himla svårt att acceptera att jag inte lyckas (perfekt), utan kan ha gjort ett litet fel, en miss på vägen.

Men då jag inser att jag gjort ett fel känns det så stort att jag inte förmår att sprätta upp det jag gjort och rätta till det.

Vilket leder till att projekten blir stående. De hamnar i bakersta hörnet av byrålådan bland alla de andra halvfärdiga projekten, göms i sin fulhet och operfekthet.

Och vips, börjar jag med något nytt. Det nya liksom lättar på skammen för det misslyckade projektet. Kanske det blir bättre nästa gång, skriker det inne i mitt huvud.

Ta som exempel de här vantarna som väntat två år på att få tummar. De är stickade med två garn och jag hade gjort en gammal mormorstumme med ett extra garn instickat för att forma tumhålet; jag hade plockat upp maskorna lite lustigt och var inte nöjd med resultatet.

Men stickar man med två garn blir det alltid lite lustigt när man ska plocka maskor. Men inget så dramatiskt att man inte skulle kunna fixa det i efterskott!

Se på dem! Visst är de vackra? Näst intill perfekta, skulle jag kunna säga.

Och jag var nära på att kassera hela paret!

Stickning är härligt. Förutom att man lär sig att göra själv, lär man sig en hel del om sig själv också. (Och ja, min kollega hade rätt. Tror att boken gör mig gott!)