Det är definitivt inte mitt snyggaste par sockor. Men de är stickade med kärlek, och för mottagaren lär de duga. Vackert så!

Tänkte göra ett par snabba sockor till gubben (de mörkgråa vill bara inte bli färdiga!) och började ett nytt par (!) av nog gammalt (!) garn.

Det blev väldigt murriga toner för min smak. Vissa stunder gillar jag hur de olika bruna tonerna smälter in i varandra, men mest tycker jag de bara ser tråkiga ut.

Hade tidigare i höst inhandlat två nystan Drops Fabel Long Play, ett väldigt tunt och hårt (särskilt efter Hjertegarns-merinon till Cousteau-mössan) garn. Visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp maskorna så körde med 72, vilket visade sig vara 4 maskor för mycket runt hälen. Minskade till fotdelen till 68, och då satt den bra.

Ränderna visade sig vara just det rätta valet. Hade 53 gram kvar efter det första paret och stickade frenetiskt hela eftermiddagen i dag för att se ifall garnet räckte till. Vågade faktiskt inte titta under soffan där nystanet låg, utan nöjde mig med att hoppas innerligt.

Och tada – den här gången gick det jämnt ut. Det blev två nästan identiska sockor med spräcklig häl för vardera och bruna tår.

Det speciella med det här paret är dock det att eftersom jag kört med alltid rät hela tiden, har jag samtidigt haft en öppen julklappsbok i soffan som stickkompis. Har nu kommit halvvägs av Laura Lindstedts ”Oneiron”. Rekommenderar både boken och multitasking-experimentet!

Har tidigare endast tittat på film. Att samtidigt läsa var en ny upplevelse. Funkar bra!