Vi har på jobbet ett par varma och empatiska kvinnor som har startat en klädinsamling för flyktingar.

Jag har lovat sticka upp gammalt förråd sockgarn. På bilden ett par som håller på att födas.

Varför stickar jag? För att jag kan (att sticka är en kunskap som bara vi i Finland med handarbetsundervisning på läroplanen tar för givet). För att jag har garn i överflöd. För att idén med att sticka är i grund och botten den att man stickar för att ge bort slutresultatet. För att jag inte kan få bilden av den lille treåringen i strandvattnet utsuddat från min hornhinna.

Jag vet, det löser inget.

Men vad annat kan jag göra?