Garngömmor tycks vara ett allmänt fenomen bland oss stickningsfrälsta.

Jag har garn så det räcker för resten av mitt liv – också om jag har turen att leva till hundra.

Därför borde jag inte köpa ett enda nystan. Men…

…att gå till en garnaffär får mig alltid lika galen. Jag svär, det är som att föra en alkoholist till en bar. Hyllor fulla av mjuka bulliga nystan i regnbågens alla färger, bord med garn som ropar på mitt namn, handarbeten som väntar på att bli gjorda av mig! Av mig och bara mig!

Hjärtat klappar, huvudet känns lätt. Varje nytt nystan är som ett löfte av nya möjligheter, härliga sockor-vantar-halsdukar till mig, till sonen, till syrran, till systersönerna…

Pust. I dag lyckades jag motstå frestelsen. Inga nya nystan. Däremot hetsstickning av gamla restgarn när jag kom hem.

Jag ska definitivt inte köpa något nytt nu, om inte jag får för mig att påbörja något helt nytt såsom mössorna. Jag klarar mig bra med det jag har nu.

Kanske.

En av mina fyra gömmor.